Vinnare på kärnkraftshajpen

Publicerad 2010-12-01 09:38

Känkraft är hett men Studsvik är kall på börsen. Men inte länge till. Trots osäker konjunktur och svaga statsfinanser går kärnteknikbolaget några lovande år till mötes.

Het energi. Hälften av den svenska elen kommer från kärnkraft, här Ringhalsverket i Halland där fyra av landets tio reaktorer finns. Foto: Per Klaesson/Scanpix

De senaste årens debatt om accelererande klimatförändringar, fossilbränslenas ändlighet och en global törst efter energisäkerhet har bidragit till ett uppsving för kärnkraft över hela världen. Industrin talar om en renässans. Det återuppväckta intresset har lett till beslut om livstidsförlängningar, kapacitetsuppgraderingar och nybyggnation i en rad länder.

Och här ligger Studsvik helt rätt. Bolaget säljer ett brett spektrum av tjänster till kärnkraftsindustrin.

Huvudverksamheten är kärnavfallshantering och Studsviks erbjudande spänner från det mest lågkvalificerade till det mest högteknologiska – allt från driftsavfall som handskar och overaller, via vått avfall och dekontaminering och smältning av 100 tons generatorer, till rivning av kärnkraftverk. Allt utom slutförvaring av kärnbränsle.

Bolagets tjänsteaffär omfattar allt från lågmarginaltjänster som underhåll vid driftstopp av kärnkraftverk, som i vissa fall inte är mycket mer än en vidareutbildad städgubbe med sopkvast, till de allra mest avancerade tjänster för kärnbränslehantering och forskning. Studsviks hotcellabb utanför Nyköping är till exempel världens enda kommersiellt tillgängliga laboratorium av den typen.

Inom alla de här verksamheterna finns ett strukturellt stöd för en långsiktig efterfrågetillväxt. Ändå har det visat sig mycket svårt för bolaget att få alla verksamheter att prestera.

Historiskt har den svenska verksamheten kunnat hålla marginalen runt målet på 20 procent, med god efterfrågan. Men när bolaget började ta emot stora generatorer i sitt smältverk för något år sedan uppstod falskhalsar med lägre kapacitetsutnyttjande som följd. Det ledde till att marginalen halverades och vi räknar med en långsam återhämtning.

I Tyskland går det dock bättre med en marginal på 8,3 procent hittills i år, inte långt från målet 9 procent.

Global services, som sysslar med tjänster inom materialteknologi och programvaror för bränsleoptimering i reaktorerna, forsätter att gå relativt starkt. Tyvärr verkar den ingenjörstunga organisationen hindra bolaget från att ta marginalen högre än målet på 15 procent och fullt ut kapitalisera på sin styrka och spets på det här området.

Bolagets mål för koncernen är 8 procents marginal och 10 procents tillväxt, men man kommer missa båda i år. Vi tror mer på 7 procents tillväxt och runt 1 procents rörelsemarginal.

Storbritannien fortsätter att vara Studsviks största sorgebarn. Trots en utrensning av dödfödda projekt i kärnkraftsanläggningen Sellafield förra året har bolaget ännu inte lyckats skapa lönsamhet här. Visserligen har man äntligen lyckats få ett avtal med brittiska myndigheter om behandling av metallavfall men hur stora volymer det verkligen blir återstår att se.

USA fortsätter också att lida av ett för lågt inflöde av avfall att bearbeta. Det beror till största delen på flaskhalsar, som lösts fjärde kvartalet, men också på lågkonjunkturen där kunderna avvaktar med att skeppa avfall för att spara pengar när tiderna är svåra.

Det är svårt att förutsäga utvecklingen både i Storbritannien och USA. Den konjunkturberoende återhämtningen i USA lär vänta på sig och den statsfinansiella svagheten i Storbritannien kommer att hänga kvar in i nästa år, med potentiella gemensamma rörelseförluster i 20–25 miljonersklassen som följd.

Trots det kan gruppens rörelseresultat klättra upp mot 60 miljonersstrecket 2011 och ännu mer året efter. Det räcker för att se en anständig uppsida i värderingen av bolaget som har ett marknadsvärde runt 540 miljoner.

När Studsvik köpte Memphisanläggningen i USA 2005 uppstod en goodwill på 205 miljoner kronor. Fortsatta förluster riskerar att tvinga fram en nedskrivning där. Det har ingen kassaflödeseffekt, men skulle kunna tvinga ner soliditeten så lågt under målet på 40 procent att bolaget tvingas göra en nyemission.

Mot risken för nedskrivning och nyemission talar dock att vd och styrelseordförande köpte aktier för 150 000 kronor och nära 700 000 kronor vardera, så sent som i slutet på oktober i år. Dessutom var ämnet goodwill på tapeten redan förra året, och även om svagheten har fortsatt har inte de grundläggande utsikterna förändrats, och vi ser nedskrivningsrisken som liten.

Det saknas inte ytterligare attraktiva vinklar hos Studsvik.

Bolaget är en möjlig uppköpskandidat, både för renodlade kärnkraftsaktörer och för byggbolag som vill in och kriga om kontrakt på nya kärnkraftverk. Nybyggnation sker ofta på befintliga anläggningar och då krävs att man kan riva det gamla verket. Att riva en reaktor skapar cirka 6 000 ton kärnavfall av varierande strålningsgrad, och dessutom råder det underskott på kärnkraftskompetens i industrin. För ett byggkontrakt på 50 miljarder kronor är en kostnad på 540 miljoner för att köpa ett svenskt kärnavfallsbolag knappast hela världen.

Dessutom har bolaget enorma dolda värden i balansräkningen, bara återanskaffningsvärdet av anläggningen utanför Nyköping motsvarar dolda övervärden på över 700 miljoner kronor. Återanskaffningsvärde är dock inte samma sak som marknadsvärde, men det kommer att ha betydelse i en budsituation.

Aktien kommer med all sannolikhet att bli en mycket bra investering när bolaget kommit till rätta med USA och Storbritannien. Och även om det kommer ta en stund är dagens nivå ett bra köptillfälle.

Nya kunder. Magnus Groth, vd på Studsvik.