Jesper Lublin, jurist på juridiksajten Lawline och som arbetar med liknande fall, påpekar i en skriftlig kommentar som Nyhetsbyrån Direkt tagit del av, att praxis dock inte skapas av en tingsrättsdom och att ”det är fullt möjligt att högre instans kan komma att ändra domen”.
”Dock vill jag tydligt markera att min uppfattning är att tingsrättens dom är välmotiverad och i sin kontext självklar. Upplåtelseavtalet har inte skett inom skälig tid”, fortsätter han med en passus om att gränsen för vad som är att klassa som ”skäligt” är ”ett i svensk rätt obestämt begrepp”.
”Förenklat innebär det att domstolarna har fått i uppgift av lagstiftaren att tolka vad det innebär i varje enskilt fall. Det kan dock också skapas praxis för hur man ska tolka ”skälig tid”. Sådan praxis finns inte inom den diskuterade lagparagrafen”, fortsätter juristen.
Det är således inte säkert att gränsen för vad som kan ses som en ”skälig” försening är exempelvis 6 eller 10 veckor, för han vidare fram.
Bakgrunden är att det i förhandavtalet med köparen angavs att inflytt beräknades till december 2017 och att upplåtelseavtalet skulle skrivas 3 månader innan inflyttning. Förhandstecknaren fick avtalet om upplåtelse tillsänt sig den 15 november. I upplåtelseavtalet angavs att tillträdet till lägenheten skulle ske den 15 februari i år. Dagen efter att köparen fick upplåtelseavtalet hävde denne avtalet.
”Tingsrätten angav att bostadsrättsföreningen var att betrakta som en kommersiell aktör och att förhandstecknaren hade ett konsumentförhållande till föreningen. Av den anledningen så valde domstolen att tolka tidpunkterna till konsumentens fördel. Alltså att december månad skulle innebära den bestämda tidpunkten 1 december, med följden att upplåtelseavtalet skulle ha ingåtts den 1 september. Detta innebar att bostadsrättsföreningen var 10 veckor försenad med att upplåta lägenheten till konsumenten”, påpekar Jesper Lublin som lägger till att tingsrätten dessutom slår fast att förseningen av tillträdet var ett avtalsbrott.
”En 10 veckors lång försening av tillträde till sin nyproducerade bostadsrätt var av väsentlig betydelse. Trots att det är mycket vanligt vid försäljning av denna typ av projekt så ska det inte belasta köparen”, fortsätter juristen.
Jesper Lublin för även fram att tingsrätten ansåg att ”det faktum att bostadsrättsföreningens hade frångått den planerade takhöjden för byggnationen innebar att köparen kunde häva avtalet”.
”Bostadsrättsföreningen hade inte tillhandahållit en sådan produkt som köparen hade ingått avtal om. Det var av väsentlig betydelse för konsumenten att takhöjden var som den utlovats och därmed hade denne rätt att frångå förhandsavtalet även på denna grund”, skriver han.