För sent att binda

Riksbankens uppgift är att hålla inflationen vid 2 procent. De senaste åren har målet missats. Inflationen har varit klart lägre. Men nu har den skjutit fart. Under hösten och vintern har inflationen stigit till över 3 procent.

Uppgången har inte kommit som någon överraskning. Den som följt mina räntekrönikor kan se hur jag – liksom många andra ekonomer – under hela fjolåret såg varningssignaler: Den svenska konjunkturen var het och flaskhalsar började uppstå på arbetsmarknaden. Energipriser och livsmedelspriser steg.

Trots detta var Riksbanken väldigt försiktig. Möjligen hämmades direktionen av att inflationen tidigare varit för låg, varför man ogärna ville genomföra några snabba räntehöjningar. Men nu tar alltså inflationen fart – i ett läge då konjunkturen redan börjat vända ned.

Precis som inflationsuppgången blev snabbare än vad Riksbanken räknade med i fjol, ser även konjunkturförsvagningen ut att gå snabbare. Exporten bromsar in på grund av den amerikanska lågkonjunkturen och den svaga dollarn, fastighetspriser sviktar och börser faller på ett sätt som ger svarta rubriker. Arbetsmarknaden är fortfarande stark, men sannolikt börjar också den efter hand svalkas av.

Ovanpå detta kommer den oro som härrör från den amerikanska bolånekrisen och dess effekter på kreditmarknaderna. Amerikanska banker gör jättelika reserveringar, och centralbankerna har pumpat in miljarder i den finansiella sektorn. Federal Reserve har sänkt sin styrränta dramatiskt.

Räddningsaktionerna har mildrat den mest akuta oron för det finansiella systemet. Men de underliggande problemen har inte lösts, och risken för en amerikansk recession har ökat.

Ett läge med allt för hög inflation och en sviktande konjunktur är en obehaglig situation för Riksbanken. Inflationen talar för högre räntor nu, konjunkturen och den finansiella oron för lägre räntor såväl nu som längre fram. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Själv tror jag att Riksbanken höjt färdigt. Att inflationen är för hög i dag beror delvis på energi- och matpriser, men också på att man var för långsam med räntehöjningar för ett år sedan. Det viktiga för räntepolitiken är inte inflationen i dag utan prognosen på ett à två års sikt. Den prognosen tyder på att inflationen visserligen kommer att ligga för högt minst ett halvår till, men att den sedan dämpas igen på grund av svagare konjunktur.

Att höja reporäntan nu skulle därmed vara för sent. Det får knappast några inflationsdämpande effekter på kort sikt.

För närvarande dominerar rädslan för en kommande lågkonjunktur på de finansiella marknaderna, något som syns tydligt på börsen och i den amerikanska centralbankens räntesänkningar. Riksbankens nästa steg blir därför sannolikt en räntesänkning. Insikten att styrräntan toppat och att konjunkturen börjat vända ned medför att marknadsräntorna den senaste tiden sjunkit också i Sverige. Bolåneräntorna har fallit.

Bundna och rörliga lån kostar nu ungefär lika mycket. Att försäkra sig mot räntehöjningar är därför billigt. Men den som – liksom jag – tror att ränte-toppen passerats drar slutsatsen att det är för sent att binda sina räntor.

Klas Eklund