LÖNEAVTAL: VIKTIG FÖR RB FÅ NED INFLATION I TID – NORDEA/SHB

2023-01-25 09:18:32

STOCKHOLM (Nyhetsbyrån Direkt) Riskerna mot inflationsmålet från årets avtalsrörelse är begränsade, men ett ettårigt avtal skulle hålla kvar pressen på Riksbanken att få ned inflationen i tid.

Det skriver Nordea och Handelsbanken i konjunkturprognoser på onsdagen.

Nordea skriver att Facken inom industrin har lämnat sitt avtalskrav på 4,4 procent och en nästan enig fackföreningsrörelse står bakom kraven. Samtidigt finns det spänningar inom flera förbund som tycker att kravet är för lågt.

För första gången ger arbetsgivarna ett konkret motbud på 2,0 procents löneökning samt en engångsutbetalning på 3.000 kronor. Arbetsgivarnas bud motsvarar löneökningar på cirka 2,7 procent, vilket är högre än de genomsnittliga löneökningarna på 2,5 procent per år mellan 2013 och 2019.

De senaste 25 åren har parterna tecknat 3-åriga avtal vid sju av tio tillfällen. Arbetsgivarna brukar förespråka längre löneavtal men den här gången är deras bud ett ettårigt avtal. Fackföreningarna förespråkar som vanligt ett kortare avtal, vilket innebär att ovanligt mycket talar för ett ettårigt avtal denna gång.

I takt med att inflation har tagit fart har det förts en alltmer livlig diskussion om risken för en pris- och lönespiral. För många är sambandet mellan lön och inflation självklart. Om lönerna ökar snabbare än produktiviteten behöver företagen förr eller senare höja priserna.

Det är dock inte helt enkelt att empiriskt slå fast om det är lön som leder inflation eller tvärtom. Om efterfrågan på varor och tjänster ökar behöver företag nyanställa och arbetslösheten faller vilket då leder till högre löner. Om företagen då höjer priserna för att kompensera för högre löner betyder det att lönerna leder inflationen.

Men man kan också tänka sig att högre efterfrågan direkt leder till högre priser – som i sin tur leder till högre vinster och högre lönekrav. I det fallet är det istället hög inflation som ger högre löner.

En studie från IMF hösten 2022 konstaterade att renodlade pris- och lönespiraler är ovanliga. När författarna jämför perioder som liknar dagens situation med accelererande inflation, stigande nominella löner, fallande reallöner och låg arbetslöshet visar de att dessa ofta följs av perioder med fallande inflation och snabbare nominell löneutveckling som låter de reala lönerna komma tillbaka.

Detta innebär att en större uppgång av nominella löner inte nödvändigtvis ska tolkas som början på en pris- och lönespiral utan snarare kan innebär en återgång till de historiska vinst- och löneandelarna. Detta innebär också att det framöver är rimligt att förvänta sig en period med något högre nominella löneökningar än under 2010-talet.

För svensk del ser det ut som att den pågående avtalsrörelsen kommer mynna ut i avtal i linje med inflationsmålet, men på en högre nivå än tidigare år.

Samtidigt är det ett orosmoln för Riksbanken att arbetsgivarsidan har frångått principen om att inte föreslå siffersatta löneförändringar och att de anger pressen från de anställda att få kompensation för den höga inflationen som det viktigaste skälet.

"Kombinationen av högre lönebud och utsikterna för ett kort avtal sätter press på Riksbanken att få tillbaka inflationen till målet innan nästa potentiella avtalsrunda 2024", skriver Nordea.

Det finns även andra tecken på ett skifte för svensk lönebildning. Löneförväntningarna är på den högsta nivån sedan 2009 och talar för en löneökningstakt runt fyra procent nästa år. Samtidigt talar ett svagare arbetsmarknadsläge emot en stor uppväxling i närtid. Nordeas prognos är att lönerna ökar med 4 procent 2023 och 3,5 procent 2024.

Handelsbanken skriver att årets avtalsrörelse sker i en utmanande miljö med hög inflation och fallande reallöner. Utgångsbuden från parterna tyder dock på att riskerna för en pris- och lönespiral som under 1970-talet är liten.

Industrifacken gick gemensamt ut med lönekrav på 4,4 procent eller om man tjänar under 27.100 kronor, ett fast belopp på 1.192 kr. Företrädare för flera arbetsgivarorganisationer menar att låglönesatsningen gör att den totala löneökningen blir omkring 4,8 procent.

Arbetsgivarna lämnade sedan ett ettårigt lönebud på 2 procent och en engångsutbetalning i år på 3.000 kronor.

Historiskt har avtalen hamnat 24 procent under avtalskraven. Till det ska läggas löneglidning, vilken varit i genomsnitt 0,7 procentenheter sedan 2000.

Handelsbankens prognos är ett ettårigt avtal på 3,5 procent inklusive eventuellt engångsbelopp. Med påslag utöver avtalen räknar de med att lönerna stiger med cirka 4,0 procent och därefter förväntas ökningstakten växla ned till cirka 3,5 procent under 2024 och 2025 i takt med att konjunkturen försvagas och inflationen dämpas.

Oavsett utfall är det tydligt att löntagare för första gången på länge kommer behöva acceptera reallöneminskningar i år. Missnöje bland löntagarna för detta sätter press på fackförbunden, något som kan leda till en mer utdragen avtalsrunda.

"Dock bedömer vi det som osannolikt att det skulle resultera i en arbetsmarknadskonflikt givet det svagare konjunkturläget", skriver Handelsbanken.

De bedömer att en löneutveckling i linje med vår prognos på 4,0 procent 2023 är förenligt med bibehållen internationell konkurrenskraft och att det inte hamnar i konflikt med inflationsmålet.

För Sverige, och stora delar av Europa, är Tyskland och tysk industri det huvudsakliga landet att förhålla sig till. Produktivitetsutvecklingen har legat i paritet med Tyskland och euroområdet 2010-2020. Löneavtalen för industrin i Tyskland för 2023 och 2024 har fastslagits till 5,2 respektive 3,3 procent, vilket talar för att en löneökningstakt kring 4 procent i år och 3,5 nästa år inte riskerar att äventyra Sveriges internationella konkurrenskraft och därmed den svenska tillväxten.

Handelsbanken ser däremot en risk med ett ettårsavtal. Det skapar fortsatt osäkerhet och skulle inflationen inte komma ner under 2023 kommer arbetstagarna sannolikt ha svårare att acceptera reallöneminskningar två år på rad. Det skulle kunna riskera en löne- och prisspiral.



Direkt-SE