Strax innan jul enades den parlamentariska Pensionsgruppen om en höjning av pensionsåldern till 69 år och en omläggning av premiepensionssparandet till ett mindre antal fonder. Omläggningen har med all rätt välkomnats av de flesta instanser. Men vi är ändå bekymrade. På ProSkandia saknar vi fortfarande ett helhetstänk som även innefattar stöd för privat pensionssparande.
ProSkandia företräder 10 000 medlemmar som har pensionssparande i det ömsesidiga livbolaget Skandia. Det är rimligt att utgå från att övriga 1,4 miljoner delägare i Skandia har samma åsikter liksom runt 3 miljonerna pensionssparare i andra bolag. Men ProSkandia är i stort sett ensam om att tala för dessa uteslutande utifrån försäkringstagarnas och de försäkrades perspektiv.
Helhetstänket saknas
Det svenska pensionssystemet brukar beskrivas som en pyramid bestående av tre delar – offentlig pension, tjänstepension och privat pensionsförsäkring. Även om det formellt är Sveriges riksdag som är beslutande instans för alla delarna så tycks ansvarsfrågan för helheten i detta tredelade pensionssystem i praktiken saknas.
Den offentliga pensionen håller den parlamentariska Pensionsgruppen och Pensionsmyndigheten ett fast grepp om. De avtalade tjänstepensionerna sköter parterna på arbetsmarknaden lika stadigt och självständigt.
Privat pensionssparande måste hanteras bredare
När det kommer till enskilda personers möjligheter att på egen hand komplettera luckor i sitt pensionssparande tycks det däremot vara Finansdepartementet som styr och har så varit genom årtiondena.
Vi menar att ansvaret för privat personsparande måste hanteras bredare. Och det är bråttom.
Det handlar då inte bara om de 800 000 människor som av olika skäl står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det handlar inte heller bara om den stora grupp kvinnor som får lägre pension som en följ av att de valt att stanna hemma några år mitt i livet eller av olika skäl varit sjukskrivna under perioder.
Det handlar också om den växande grupp heltidsarbetande som aldrig kommer möta en fast livslång anställning. Stora grupper i samhället står utanför de av parterna stöttade kollektiva tjänstepensionssystemen. Framförallt växer gruppen hela tiden. Digitalisering och nätverksekonomi skapar en ny typ av arbetsmarknad med en blandning av frilansarbete, projektanställningar och utlandsarbete. Dessa ”kombinatörer” växlar mellan eget företagande och traditionell anställning.
Detta nya arbetslivsmönster har uppmärksammats i Socialförsäkringsutredningen 2016 men det är påfallande tyst om de uppenbara konsekvenserna för människors pensioner. TCO pekade nyligen på att snart en miljon svenskar berörs.
Sena och ojämna löneökningar i arbetslivet kräver större egna avsättningar till pensionen för att uppnå en rimlig nivå i förhållande till slutlönen. Detta har parterna insett och successivt förbättrat avsättningarna till tjänstepensionerna med 1,5 – 2 procent, så kallade flexpensioner. Dessutom behöver fler människor perioder av utbildning mitt i livet. Sammantaget ställs helt nya krav på flexibilitet i pensionssystemet för att hantera ojämna inkomster olika perioder i livet.
Försämrade förutsättningar för privat sparande
Medan denna utveckling har fortgått har förutsättningarna för privat pensionssparande tvärtom successivt urholkats, främst genom nu helt slopade möjligheter till avdragbart pensionssparande – undantaget den grupp som helt saknar kollektivavtalad tjänstepension.
Det största sveket är ändå att våra politiska företrädare inte ersatt det avdragbara systemet med andra stimulanser. Från politiskt håll hänvisas det då och då till ISK (Investeringssparkonto). Det är inget fel med ISK förutom att det inte har med försäkring att göra. ISK saknar helt skydd för människor som lever länge, det finns inget försäkringsskydd för familjen och blir man sjuk med minskade inkomster finns det inget som träder in och garanterar fortsatta inbetalningar. Dessutom är pengarna när som helst tillgängliga för uttag till exempel för semesterresor, bilköp, mm.
För att man själv ska spara ihop till en vettig pensionsnivå, till exempel via ISK, krävs mycket stora insatser av sparande som få inser nödvändigheten av och som ännu färre genomför. I praktiken är det bara en livsvarig pensionsförsäkring som också kan ge 100-åringen en dräglig ekonomi – till en rimlig kostnad.
Denna utveckling har fått fortgå alltsedan mitten av 70-talet med både begränsningar i avdragens storlek och produktutformningar. Under 80-talet genomfördes en så kallad engångsskatt då cirka 18 miljarder kronor av det samlade pensionskapitalet försvann. Denna engångsskatt ersattes sedan med årlig avkastningsskatt på pensionskapitalet. Därefter har finansministrar från både höger och vänster medverkat till minskade avdragsmöjligheter för att nu vara nere på 0. Under innevarande mandatperiod har dessutom avkastningsskatten på pensionssparande höjts två gånger.
Finansdepartementet har, oavsett kulört, inte varit särskilt intresserat av människors behov av egna kompletteringar. Snarare verkar det som om det är finansministrarnas behov av så kallade ”budgetförstärkningar” som har dikterat politiken. Med få undantag har riksdagen förhållit sig passiv i denna utveckling och försäkringsbranschen har på det hela taget agerat för svagt.
En valfråga 2018
Detta är bakgrunden till att en organisation som ProSkandia vill lyfta medvetandet om detta bristande ansvar för helheten och dess konsekvenser idag och framöver. ProSkandia vill därför uppmana förtroendevalda och politiker i regeringen och riksdagen att inför 2018 års valrörelse ge medborgarna klart besked på följande punkter:
• På vilket sätt kommer ni att verka för ett återinfört avdragsgillt pensionssparande eller annan form av stimulans för att kicka igång människors medvetande om nödvändigheten att i tid se om sitt pensionshus?
• Är det rimligt att låta finansdepartementet diktera regelverket för privat pensionssparande? Ska vettiga regler som kan underlätta människors behov av kompletteringar till brister i den egna pensionsbilden ställas mot statskassans behov av ”budgetförstärkningar”?
Vill se ett pensionsråd
ProSkandia har tidigare föreslagit inrättandet av ett pensionsråd med det finanspolitiska rådet som förebild. Vi är fortfarande övertygade om att detta behövs för skapandet av en helhetssyn som får de tre delarna i pensionspyramiden att hänga ihop.
Framförallt när vi en förhoppning att ett sådant råd med helhetssyn kan få finansdepartementet att stödja den enskildes möjlighet att ta eget ansvar genom egna besparingar, och inte som nu göra tvärt om.
Leif Hansson och Sophie Nachemson-Ekwall
Ordförande respektive vice ordförande i ProSkandia.