”En av de viktigaste lärdomarna från historien är att det tar tid för strukturer och processer att anpassa sig för att utnyttja produktivitetsfördelarna med ny teknik. Men när detta väl händer kan effekterna vara både plötsliga och betydande”, skriver han.
Han skriver att det finns viktiga tre faktorer som gör att en kris normalt leder till en långsiktigt lägre BNP-tillväxt: att tillväxttrenden före krisen var ohållbar, att ekonomins utbudspotential förstörs genom bland högre arbetslöshet samt att hushåll och företag tvingas reparera sina balansräkningar och därmed hålla igen på konsumtion och investeringar.
”Ingen av dessa faktorer gäller dock i dag”, skriver Neil Shearing.
Han påpekar att BNP-tillväxten redan växlat ned tydligt före krisen, vilket sänker ribban för en återgång till ett ”normalt” läge. Vidare har kraftfullt politiskt agerande hållit ned arbetslösheten och även om pandemin kommer att göra en del av kapitalstocken obsolet, som flygplan och kontorsyta, kommer den samtidigt troligen att leda till ökade investeringar på andra områden, som digital teknik. Dessutom, i motsats till tidigare kriser, har hushåll och företag faktiskt stärkt sina balansräkningar under covid-19-krisen.
”Följaktligen tvivlar vi på att pandemin kommer att sätta världsekonomin på en permanent lägre produktionsbana och hålla ned BNP på lång sikt. Tvärtom tror vi att de flesta ekonomier kommer att återgå till sina produktionsnivåer före viruset nästa år och till sina trender före viruset 2023-24”, skriver Neil Shearing.
Capital Economics menar att man därför ska leta på andra områden efter långsiktiga effekter av krisen. Ett sådant är att statsskulder troligen kommer att vara mycket högre – vilket gör att det krävs fortsatt låga räntor för att statsfinanserna ska vara hållbara.
”Om detta kräver att regeringar och centralbanker tolererar en måttligt högre inflation kommer de att göra det. Ekonomisk repression kommer att bli en del av marknadslexikonet efter covid”, skriver Neil Shearing.
