Trots Rysslands och Irans stöd verkar allt fler nu räkna med Bashar al-Assad ska förlora sitt grepp om Syrien snart och antingen fly till någon afrikansk allierad eller släpas ut ur ett avloppsrör av motståndsmän. När det händer som kommer Iran stå ensam kvar som fiende till USA i Mellanöstern.

Gatuprotesterna i Iran startade visserligen långt innan den arabiska våren tog fart, men slogs ner brutalt av det fanatiska revolutionära gardet 2009. Och trots framgångar för revolutionärerna i grannländerna har den arabiska våren inte kunnat frammana nya breda protester i Iran. Men missnöjt bubblar under ytan.

Dessutom har USA nu accelererat sina ansträngningar för att pressa och isolera regimen i Iran, och inte bara med militära påtryckningar.

Oljeembargot börjar bli kännbart och det blir allt svårare att få tag på raffinerade produkter som bensin. Visserligen motarbetas embargot av Ryssland och Kina, men att idka handel via bakvägen är dyrt. Arbetslösheten är runt 25 procent och de iranska bankerna är nu på väg att bli utsparkade ur SWIFT-systemet, vilket riskerar att bli spiken i kistan för den iranska handeln.

När luftkonditioneringarna slutar fungera på grund av strömavbrott framemot sommaren kommer det inte bli lika lätt att stävja nya uppror.

Skulle den iranska regimen falla kommer det få mycket stor betydelse för USA. Skulle Iran lyckas med en övergång till en västvänlig regim (vilket inte är någon självklarhet bara för att den gamla faller), som vill använda oljeintäkterna för att bygga upp landet, så kommer riskpremien i oljepriset att försvinna.

I dag uppskattas premien till över 30 dollar per fat, och med det ökade utbud som en stabiliserad produktion kan innebära så kan prisfallet bli ännu djupare.

Skulle WTI-oljan halveras från dagens 100 dollar till 50 dollar, vilket fortfarande är betydligt över senaste botten på 30 dollar, skulle det innebära en boost till den amerikanska ekonomin, och hela världsekonomin på nästan 1600 miljarder dollar (87 miljoner fat om dagen x 365 dagar x ett prisfall på 50 dollar).

Ett sjunkande oljepris skulle också dra undan mattan för en stor del av terroristfinansieringen och det skulle försvaga, snarare än förstärka, Ryssland, eftersom vissa uppskattningar visar att Kreml är beroende av ett oljepris på 120 dollar per fat för att balansera sin statsbudget.

Ett djupt fall i oljepriset kommer också få dollarn att stärkas. I den mest optimistiska versionen av det här scenariot kan USA:s BNP öka med 4 snarare än 2 procent.

Man kan göra jämförelsen med den betydelse Sovjetunionens fall 1992 hade för den amerikanska ekonomin, då Dow gick från 2000 till 10 000 på åtta år, eller slaget om Midway 1942 som markerade vändpunkten för amerikanerna i slaget mot Japan, vilket blev starten för en 25 års uppgång i Dow index. 

Visserligen finns flera hot mot att det här scenariot ska materialiseras, men det är klart förståeligt varför ett regimskifte i Iran är högst upp på amerikanernas agenda, och varför marknaden borde följa den här utvecklingen minst lika nära som man följer eurokrisen.