Blocken står nära

Blocken står nära

Blocken står nära

Publicerad 2010-08-18 10:31:34

Nyheter Nu kör valkampanjen i gång. De politiska blocken skiljer sig inte så mycket när det gäller stabiliseringspolitik. Skillnaderna i skatte- och fördelningsfrågor är betydligt större, och det får effekter på tillväxt och sysselsättning.

Inför en valrörelse söker både media och de politiska partierna alltid förstora upp skillnaderna i ekonomisk politik. Men under de senaste 15 åren har faktiskt avståndet mellan regeringsalternativen krympt.

Skälen är flera:

  • Det viktigaste är globaliseringen. Ett avancerat industriland kan numera knappast avvika kraftigt i den ekonomiska politiken. l Att vi är medlemmar i EU innebär också att Sverige följer en linje som i huvudsak överensstämmer med vad andra EU-länder gör.
  • Riksbanken har blivit självständig. Penningpolitiken ligger alltså utanför partipolitiken
  • Inför detta val innebär dessutom blockbildningen att politiken samlas i mitten, utan att ytterkantspartier får något stort genomslag.

Detta syns tydligast i stabiliseringspolitiken. Båda blocken accepterar att Riksbanken bestämmer över penningpolitiken.

Båda accepterar också dagens statsfinansiella ramverk med överskottsmål och utgiftstak. Stabiliseringspolitikens ramar ligger därför i stort sett fast.

Det finns vissa risker i en rödgrön budgetpolitik. Miljöpartiet vill se mer ”gröna” skatter (på bensin, energi, utsläpp med mera) – med goda miljöargument. Men syftet med sådana gröna skatter är att minska miljöförstöringen, vilket på sikt krymper basen för skatten i fråga. Gröna skatter är därför ett osäkert finansieringsinstrument och måste på sikt ersättas av andra skatter eller minskade utgifter.

Vänstern och miljöpartiet gillar säkert inte heller den pågående debatten i Bryssel om att skärpa EU:s stabilitetspakt. Vänsterpartiet har tidigare också grumsatom de svenska budgetreglerna, men jag är övertygad om att Östros har mandat att hålla Ohly på mattan i de frågorna.

När det gäller det kommande årets budget hävdar de rödgröna att det finns mer pengar till finanspolitiken än de borgerliga vill avsätta, men skillnaderna är mycket små (några promille av den offentliga sektorns omslutning).

Man bör också minnas att konjunkturinstitutet menar att det finns mer resurser än vad regeringen hittills velat sätta av. Min egen gissning är att även finansminister Borg kommer att öppna plånboken lite till i sitt valmanifest.

Slutsatsen när det gäller budgetpolitiken är att skillnaderna mellan blocken inte i första hand gäller budgetsaldot utan hur man prioriterar mellan skatter och utgifter. Visserligen har statsministern sagt att moderaterna inte vill sänka skatten nästa år, men sett över hela mandatperioden medför ändå en fortsatt alliansregering lägre skatt än en rödgrön regering.

Tydligast är detta vad gäller skatten på arbete. Regeringen vill gå vidare med jobbskatteavdrag medan de rödgröna tvärtom vill höja (de nedsatta) arbetsgivaravgifterna för unga. Jobbskatteavdraget ska också försämras för dem med högre inkomster (månadsinkomster från 40 000 kr drabbas av en nedtrappning till noll vid inkomster över cirka 100 000 kr).

På skattesidan har de rödgröna också utfäst högre skatt på förmögenheter, dock oklart hur, och ett återinförande av den ”gamla” fastighetsskattens principer.

Dessutom vill de avskaffa Rut-avdraget för hushållsnära tjänster. De högre skatteintäkter som de rödgröna härigenom får in har de öronmärkt främst för ökade utgifter i vård, skola och omsorg, samt generösare socialförsäkringar och högre a-kassa. Fler praktik- och utbildningsplatser ska inrättas. Dessutom ska investeringar ske i järnvägsnätet.

Sammantaget ger det rödgröna alternativet högre offentliga utgifter och högre skatter än den borgerliga alliansen.

Effekten på arbetsmarknaden är inte än självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt.

De höjda skatterna i de rödgrönas förslag medför också högre priser på bland annat bensin, samtidigt som högre arbetsgivaravgifter höjer lönekostnaderna. Den effekten är ganska tydlig under 2011, då de flesta av skattehöjningarna ska genomföras. Något snabbare prisstegringar är därför att vänta det närmaste året om det blir regeringsskifte.

Normalt skulle högre inflation medföra stigande räntor. Hur Riksbanken väljer att möta prisstegringar som beror på skat tehöjningar är inte självklart. Riksbanken kan välja att ta mindre hänsyn till sådana prishöjningar eftersom de är tillfälliga. Men något högre marknadsräntor kan ändå bli följden.

Hur slår då de olika strategierna på fördelningen? Jämfört med regeringens politik ger de rödgrönas förslag högre inkomster för arbetslösa och sjuka. Men höjda skatter på arbete slår samtidigt mot förvärvsarbetande.

Kombinationen av höjd förmögenhetsskatt och fastighetsskatt sänker disponibelinkomsterna för storstadsbor i högt taxerade bostäder.

För att summera:

Skillnaderna i budget och penningpolitik är mindre än flesta tror – och mindre än vad valdebatten kommer att påstå. Men när det gäller skatter, bidrag och offentliga utgifter är skillnaderna tydliga. De rödgröna vill ha en större offentlig sektor, samtidigt som det finns en risk att deras syn på inkomstskatterna skadar den privata sysselsättningen på längre sikt. I den meningen är valet i ekonomiska termer ett klassiskt höger-vänsterval.

KLAS EKLUND, Senior Economist SEB