De tre professorerna lyfter fram det viktiga arbetet med nya innovationsstrategier som pågår både från regeringen och oppositionens sida. De menar att debatten ofta får slagsida mot stöd till forskning och utveckling (FoU) för att storföretagen ska ta fram nya högteknologiska produkter.
Författarna menar att de stora pengar som redan satsas inte ger någon lysande utveckling mätt i antalet patent. Istället behövs nya växande företag.
Därför föreslår författarna två ben för innovationspolitiken. För det första att förbättra kvaliteten i skola, högre utbildning och forskning, och för det andra att förbättra möjligheterna för entreprenörer. Av dessa är det andra benet, alltså entreprenörskapet viktigast.
Bland annat föreslår de att skattesystemet i högre grad bör utgå från ett entreprenörsperspektiv. I dag missgynnas ofta privat ägande och finansiering med eget kapital. Skattesystemet måste undvika inlåsningseffekter för potentiellt riskkapital. Optioner i innovationsföretag bör därför kapitalbeskattas, progressiviteten i inkomstskatterna minskas och likställighet bör gälla mellan låne- och egenkapitalfinansierad verksamhet. På längre sikt bör ägarskatterna anpassas till genomsnittet för konkurrentländerna.
Likaså bör den offentliga sektorn få starkare drivkrafter för innovation och produktivitet. Innovativa lösningar bör ge utslag i den anställdes lönekuvert. Vård, skola och omsorg behöver konkurrens och effektivare upphandling – och förstärkt övervakning och uppföljning.
Ytterligare ett område som skribenterna lyfter fram för reform är regleringar. De menar att Regelrådet bör ha mandat att blockera regleringar som för med sig stora samhällsekonomiska kostnader. Regleringar som inte längre fyller någon funktion ska rensas ut.