I historien har få konstnärer haft möjligheten att vara fria på det sätt som vi har idag. Kungar, småpåvar och teaterdirektörer satte agendan för så många. Men idag kan vi vara mycket friare, om vi vågar acceptera att vi är näringsidkare.
Well. Med att driva en kulturell näring kommer några saker, som till exempel att kommunicera med sin publik. Man behöver inte göra det om man inte vill, men jag tycker att jag har ett ansvar som artist att göra just det. Och med kommunicera, menar jag just det – inte stå o skrika i en megafon…
Vilket leder mej till det jag ville prata om; sociala media – som är ett av det enklaste och häftigaste sättet att föra dialog med sin publik. Och jag förstååår inte hur så många kan blunda för det. Att de kan missa öppet mål. Att de satsar på annonser och affischer, men struntar i kommunikationen.
As we speak ser jag hur en av mina kollegor skriver på sin FB att han tänker lägga ner sin FBsida (trots att han har ett nätverk där på typ 2000 friends) och istället hälsar alla välkomna till sin Fan-sida. Han förklarar att där kommer han i framtiden ”berätta om kommande konserter o dyl”.
Ah. Jag blir förbannad när man kan slänga bort ett så stort nätverk och istället satsa på plakatPR. Det är förvisso hans problem, men jag blir så matt när kultursektorn å ena sidan skriker för att de vill ha mer (och ska ha mer, jag skriker ju typ högst), men å andra sidan inte ens tar en grundkurs i varumärkesbyggande eller marknadsföring. Vi måste också ta vårt anvsar, och förstå att när vi är kulturarbetare är vi också näringsidkare.
Jag snackar inte om att kommersialisera det som inte ska kommersialiseras, och jag är i världens smalaste genre, opera. (Riktig opera. Inte kommersiellt gångbar låtsas-opera typ Paul Pots). Och då har man inte så mycket svängrum – men desto större anledning att fatta att mitt jobb är 50% sjunga på mitt övningsrum (eller som nu, klättra på väggarna i ett hotellrum), och 50% nätverka, bygga, synas, skriva, planera, mingla… allt det där andra… som i sin tur ger mej möjlighet att verka bättre och större i den första halvan. Lite rufft generaliserat sådär. Men ni fattar min poäng.
Gammelartisten och Gammelmedia kan väl sätta sej hand i hand o göra pamfletter, så drar vi andra in i framtiden. Och detta ska jag starta en twittersnackis om… sprida via G+ (även om luften verkar ha gått ur lite där) diskutera på FB, se om jag kan göra en debattartikel om, införliva i mellansnacket på en konsert och ha en diskussionskväll om när jag är hemma i Malmö igen… för det är mitt jobb. Och det är då jag kommunicerar med min publik. Det är då jag tar mitt arbete på allvar. Och det är då jag tar min publik på allvar.
Well. Nu lär man bli kölhalad igen, för detta är så fult inom kultursektorn att tala om. Förlåt. Men jag har rätt den här gången. Sorry. Please säg att ni är några kulturarbetare som håller med?!
www.rickardsoderberg.se