Lukas Lundin - diktatorns vän

Lukas Lundin - diktatorns vän

Publicerad 2012-03-21 13:39:00

Börsguiden För miljardären Lukas Lundin finns inga oetiska affärer. Veckans Affärer har hälsat på hemma hos honom i Vancouver där han för första gången kommenterar de fängslade svenskarna i Etiopien och belastningen Carl Bildt.

Artikeln publicerades i VA nr 43 2011

En måndagskväll i oktober när Vancouver ligger öde firar Lukas Lundin
familjehögtiden thanksgivning day. Utan sin familj. Frånskild och med
barnen på annat håll har han samlat affärspartner, några anställda och
systerdottern på middag i sitt hem.

Bostaden är ett helt våningsplan på 35:e våningen i ett centralt bostadsområde vid vattnet, högst upp i en modern byggnad med fönster från golv till tak. Vidsträckta vyer öppnar ut sig över Stanleyparken, glittrande hav och skyskrapor i nattljus.

Dussintalet gäster minglar runt i den enorma lägenheten före
kalkonmiddagen. Baconinlindade dadlar serveras. Våningen är inredd med mörka träpaneler, stora tavlor, tunga design- och fotoböcker från
förlaget Taschen i bokhyllorna. En enorm bok med Helmut Newtons
nakenporträtt ligger framför eldstaden, som halvt delar det stora mat-
och allrummet. 

När Lukas Lundin ska öppna en flaska bubbel går korken av i flaskan.
Den trycker han ner i flaskhalsen och häller upp. Med glas i hand, efter att ha skålat, kommer den oundvikliga frågan upp om de svenska journalisterna i Etiopien.

”Om Sverige skulle säga: ’Fine, vi har gjort bort oss, de här
journalisterna gjorde fel, de borde inte ha gått in i landet’. Då tror
jag att de skulle ha släppts fria”, säger Lukas Lundin.

”Nu har det gått för långt, det har blivit för sent att medge misstaget.”
Till Lukas Lundins affärer i Ogaden i sydöstra Etiopien ska vi
återkomma senare. Att Carl Bildt förnekat att Lundinbolagen varit
aktiva i Etiopien verkar Lukas Lundin inte känna till. Han kommenterar
det i stället i mer generella termer, att svenska politiker ofta intar
en von oben-attityd.

”Det är så inom utrikespolitiken, Sverige agerar som att man vet bäst
och är större än vad man är.”

Personer nära Lukas Lundin uppger att bröderna finner det betungande
att deras ­affärer blivit en politisk fråga på grund av kopplingen
till utrikesminister Carl Bildt. Lärdomen som dragits är att inga före
detta politiker erbjuds styrelseplats i Lundinbolagen framöver.

Lukas Lundin själv beklagar sig över att den forne styrelsekollegan ständigt kritiseras för arbetet i Lundin Petroleum, en styrelse Carl Bildt
lämnade 2006.

”Jag fattar inte hur man i Sverige hela tiden kan koppla ihop honom
med det”, säger han och vi slår oss ner för thanksgiving day-middag.

Lukas Lundins far Adolfs bana som entreprenör i olje- och
gruvbranschen började tidigt 1970-tal. Då fanns inga egna pengar att
tala om – även om hustrun Eva var född in i den förmögna
Wehtje-familjen. Hennes syster var gift med Marc Wallenberg, vilket
emellanåt kunde vara till viss hjälp.

Trots många lyckade affärer dröjde de stora finansiella framgångarna.
Ända tills försäljningen av International Musto, en koppar- och
guldfyndighet i Argentina, som såldes för cirka 2,8 miljarder kronor
1995. Nästa storaffär var försäljningen 1999 av Argentina Gold för
över 1,7 miljarder kronor, varav en halv miljard gick till familjen.

Affärerna blev grundplåten till en stor förmögenhet och möjliggjorde
företagsgruppens expansion.

Adolf Lundin själv var under hela sitt liv på jakt efter en ”elefant”,
ett gängse begrepp i branschen för ett oljefält på över 1 miljard fat
oljereserver. Någon elefant hittade han aldrig, trots att börsbolagen
i hans bolagsgrupp vid hans frånfälle 2006 värderades till 80
miljarder kronor.

Därför är fyndigheten på oljefältet Avaldsnes i Norge, som påträffats
i år, historisk. Äntligen har Lundinfamiljen lyckats hitta sin första
elefant, med reserver på 1,2–2,6 miljarder fat olja.

”Det är en stor succé och förändrar spelet helt! Vi är den femte
koncessionsägaren. Gänget i Lundin Petroleum har gjort ett otroligt
bra jobb”, säger Lukas Lundin när vi senare sitter på hans kontor och
han tillägger:

”Fyndigheten har potential att bli ännu större.”

Det finns exempel när Lundingruppen sålt av stora fyndigheter, men
någon försäljning av Avaldsnes är inte aktuell.

”Nej, det kommer vi inte göra. Om vi säljer får vi bara betalt för tio
år framåt medan fyndigheten kan producera under 40–50 år. Vi kommer
att få ett jättestort kassaflöde.”

Intäkterna är inte oviktiga för Lundinsfären. Under finanskrisen
hamnade den högbelånade bolagsgruppen i knipa och tvingades till
tvångsförsäljningar. Vostok Gas sålde huvuddelen av innehavet i den
ryska gasjätten Gazprom.

”Vi har dragit ner på den finansiella risken genom att minska
belåningen kraftigt. Men det kommer att ta ett tag till att stärka
­balansräkningarna”, säger Lukas Lundin.

Trots den enorma fyndigheten i Norge fortsätter ändå Lundins historia
i Sudan att göra sig påmind. Förutom en förundersökning vid
Internationella åklagarkammaren i Stockholm, som inleddes sommaren
2010, har det norska regeringspartiet Sosialistisk venstreparti vänt
sig mot Lundin efter oljefyndet.

Företrädare för partiet uppger att man diskuterat en uteslutning från den gigantiska oljefonden, vilken har investerat 274 miljoner norska kronor i Lundins samrisk­bolag.

Dessutom vill partiet att Lundin tills vidare inte bör få några nya
oljerättigheter i Norge i väntan på en utredning av vad som hände i
Sudan.

Lukas Lundin sträcker sig till att medge att det framöver blir en svår
balansgång, just på grund av oljefyndighetens storlek.

”Norge är politiskt. Det måste skötas på rätt sätt med staten och
ägarandelarna. På sikt kan vi stå för nära 20 procent av Norges totala
oljeproduktion”, säger han.

Med andra ord kan händelserna i Sudan för tio år sedan försämra
utsikterna för ­affärerna i Norge. Vid skrivbordet visar han upp en
skämtteckning från en branschtidning, där Lukas Lundin hållande
oljefyndigheten i ett koppel knackar på hos den norska staten och i en
pratbubbla säger:

”Snälla, kan jag få behålla den?”

Kalkonen är redan uppskuren av kocken och hans medhjälpare i köket
och middagen serveras. Det blir inga traditionella tal om vad man är
tacksam över – i stället talar man om resor.

Lukas Lundin nämner sitt senaste köp, en ny privatjet från Gulfstream som han lagt handpenning på, och den unga systerdottern Charlotte Mordasini, som sitter till vänster om honom, nämner en resa till Kuba där både hon och Lukas Lundin varit.

”Kuba har vackra kvinnor”, konstaterar han i förbifarten.
Charlotte Mordasini pluggar i Genève och gör nu tio veckors praktik på
en finansfirma i Vancouver. Varför inte på familjeföretaget?

”Jag vet inte om jag vill hålla på med ­finans. Sedan vet jag inte om
det finns någon plats för familjens kvinnor i bolagen. Jag vill nog
inte vara den första i alla fall”, säger hon och tillägger att hon
funderar på att återvända till elit­karriären inom ridsport.

Vid bordet sitter några båtdesigner från Paris. De är här för att
designa Lukas Lundins nya båt – hans nuvarande segelbåt på fyrtio
meter lämnar denna kväll Gibraltar.

Även hans gravida assistent Phuong Banh, som jobbat med honom i femton år, är med och när middagen är klar och flera hänger i köket, står hon och masserar Lukas Lundins huvud och axlar innan hon går i väg med de tomma tallrikarna.

En av Lukas Lundins främsta egenskaper, uppger flera nära honom, är
förmågan att samla lojala medarbetare runt sig. Vissa har jobbat i
decennier inom familjeföretagen.

”Adolf och Lukas var lika på det sättet, de har lyckats locka och
behålla otroligt lojala människor”, säger juristen Bill Rand, som
började jobba med Adolf Lundin 1976 och än i dag jobbar med bröderna.

”Vi kallar oss för Lundiniter. Det är några som jobbat femton år eller
mer”, säger ­Sophia Shane som sedan sexton år tillbaka jobbar med
investor relations för gruppens bolag i Vancouver.

Dock finns det skillnader mellan far och son, enligt Bill Rand.
”Lukas är en mer impulsiv person. Han har koll på de stora talen och
vill inte höra detaljerna. På det sättet är det en styrka, han är bra
på att filtrera småsakerna.

Sedan var Adolf gift och en god familjefar, visst han tog en drink i baren men festade aldrig loss. Lukas däremot kan festa till 2–3 på morgonen och i baren ser han sig också om efter vad som är vackert. I den bemärkelsen är de olika.”

Men Bill Rand tar också Lukas Lundin i försvar.
”Han festar mycket, men han jobbar också mycket hårt. Han kommer upp
på morgonen. Men nu har han inga barn eller fru att gå hem till.
Däremot hamnade Adolf aldrig i trubbel…”, säger han och låter ana att
sonen inte riktigt levt upp till det.

Vid middagsbordet är efterrätten, pekan­nöts- och äppelpaj med glass,
uppäten då någon frågar: ”vad är det som tynger dig, Lukas?”
”Är det verkligen rätt tillfälle”, säger han med ett skratt och tar
sin gaffel och hugger sig mot bröstet.

Alla skrattar och han häller upp mer rödvin till alla.

Den här morgonen har Lukas Lundin tränat pilates. Han brukar göra det
före jobbet när han är hemma i Vancouver. Den senaste veckan, i ett
konferensrum på kontoret har båtdesigners, ingenjörer och några andra
barrikaderat sig och Lukas Lundin går in för att prata med dem. De
ritar på hans nya båt.

Två våningar upp sitter Bill Rand, enligt Lukas Lundin den mest
godhjärtade människa som finns. Bill Rand konstaterar krasst att etik
och olja inte riktigt går ihop.

”Om oljeindustrin bara skulle göra affärer med demokratier skulle du
cykla till jobbet. Tänk dig att vara utan olja från Saudiarabien,
Qatar, Iran eller Venezuela. I fallet ­Sudan tror jag vi har hjälpt
landet att få stabilitet. Vi resonerade att om vi inte är där kommer
någon annan att vara där. Är det då bättre att det är kineser? Jag
tror inte man ska låta länderna hamna i händerna på hänsynslösa
människor – och kineserna är hänsynslösa”, säger Bill Rand.

Även Lukas Lundin är avogt inställd till Kina, han säger att man inte
kommer att göra några affärer där.

”Kina är inget vi kan och vi har inga kontakter eller uppslag. Sedan
är Ryssland också jobbigt. Där har vi inte längre någon verksamhet
förutom i Kaspiska havet”, säger ­Lukas Lundin.

Bill Rand, och många andra runt bolaget som VA talar med, bekänner sig till en och samma historia och syn på utveckling, tillväxt och
affärer. Ideologin som Lundinfamiljen fostrat gruppens anställda inom
är den oifrågasatta tillväxtens fördelar.

Och även om man gör fel leder det i längden till utveckling och tillväxt. Många aktiesparare kan medge att det varit lönsamt att bekänna sig till den tron. Investerarna har med gillande sett hur den Lundinska affärsprocessen utkristalliserats.

Löpande läggs anbud på koncessioner i regioner som andra bolag eller
investerare ansett varit allt för politiskt riskfyllda, även om man
numera konkurrerar med de riktigt stora bolagen i jakten på nya
licenser.

När anbudet vinns inleds verksamheten i nya bolag, men oftast används
”gamla” bolag som för en tynande tillvaro. Tynande för att en satsning
ibland floppat, men än vanligare för att verksamhet sålts av. Oavsett
är löftet till investerare att man kommer att få betalt på ett eller
annat sätt.

Bolaget börsnoteras i Toronto och därefter även i Stockholm – på bägge marknader är man efter decennier av lyckade börscase ett känt namn – och att resa kapital till nyemissioner eller noteringar görs på löpande band.

”Lundin är kändisar i Sverige. Överallt i världen när jag sprungit på
svenskar har alla vetat vilka Lundinfamiljen är”, konstaterar Brian
Edgar, kollega till Bill Rand, som även han har jobbat med familjen
sedan 1970-talet.

Vid en börsnotering går Lundinfamiljen ner i ägarandel, ofta från
majoritetsägande till en ägarandel på cirka 10–30 procent. Där andra
majoritetsägare föredrar röstmajoritet väljer de rollen som storägare.
Enligt Lukas Lundin för att minska den finansiella risken.

”Om man senare måste göra en nyemission så behöver man inte teckna för hela bolaget, utan andra är med”, säger han.

De agerar efter samma logik som venture capital-investerare: bäst
avkastning på investerat kapital får man i ett tidigt skede. Därför
gör man en mindre försäljning efter den snabba värde­ökningen. Men när
bolagsgruppens bolag blir allt större blir också tillväxten svårare
att bibehålla.

”Vi kommer ha svårt att växa i samma takt som vi gjort. Från 1 till 5
miljarder dollar är lättare än att växa från 5 till 20 miljarder”,
säger han.

Arga tungor i finanskretsar menar att storägaren Lundin ofta har
djupare kunskap om bolagen de avyttrar och att de drar nytta av den
kunskapen för egen vinning. Att utomstående inte kan se igenom deras
komplicerade ägarstruktur är en annan kritik i samma tongångar.
”Det tycker jag inte. Det är ganska lätt”, säger Lukas Lundin om
familjens innehav.

Fram till Adolf Lundins död var bolagsgruppen direktägd. Numera
kontrolleras den genom ett par stiftelser som äger holding­bolagen med
namnen Lorito, Abalone, Ellegrove och Zebra. En inte helt transparent
konstruktion, vilket han indirekt medger.

”Vi behöver inte prata om alla detaljer i det, en del måste vara en
privatsak. Men det är vi som är förmånstagarna”, säger Lukas Lundin.

Med en bolagsgrupp vars samlade börsvärde är 90 miljarder
kontrollerar Lundins holdingbolag och stiftelser uppskattningsvis 20
procent av aktierna i bolagen. Det skulle innebära att Lukas och Ian
Lundin torde ha en förmögenhet till ett värde av cirka 20 miljarder.

Exakt hur förmögenheten delas mellan deras moder, Eva, och deras två
systrar Mona Hamilton och Nicola Mordasini med respektive familjer,
vill man inte uppge. Att det är bröderna Lukas och Ian Lundin som
tillsammans styr med järnhand råder däremot ingen tvekan om.

I hörnrummet högt upp i en skyskrapa i centrala Vancouver har Lukas
Lundin sitt kontor. I en skinnstol med tiotalet papper på skrivbordet,
en telefon och inget mer leder han bolagsgruppen. Ett så gott som tomt
rum: ingen dator, ingen tv, inga rapporter eller böcker. Inget.

Lukas Lundin rusar ut och in ur rummet, anställda försöker hela tiden
fånga hans uppmärksamhet. Hans assistent Phuong Banh kommer in och
informerar om de två mötena senare under dagen, två bolag som vill
”pitcha sitt case”, göra affärer på något sätt.

Det ena bolaget får bara fem minuter av hans tid, han är uppenbart
ointresserad. När han går i väg för att hämta ett visitkort dröjer han
och verkar inte återvända.

”Det är så man erövrar världen, Bob”, ­säger en av killarna till en
annan, uppenbart imponerad av svensken som hinner i kapp dem i dörren
och räcker över visitkort.

Tillbaka i rummet tar Lukas Lundin ett telefonsamtal i en Nokia av
gammal modell – med en bossanovalåt som signal – som ringer i ett. Han
ropar på sin ir-ansvarige, Sophia Shane. Lukas Lundin vill göra en så
kallad private placement i gruvbolaget NGEx Resources. Det vill säga
en riktad nyemission som görs utan rabatt eller premie på aktiekursen.

”Sophia, vad står aktiekursen i? 3 dollar. Vi behöver ta in 25
miljoner dollar, det blir 8 någonting. Säg 9 miljoner aktier, då får
vi in 27 miljoner dollar. Skickar du ut pressmeddelande?”, säger han
och hon vänder tillbaka till sitt rum.

Med en affär på över 175 miljoner kronor utannonserad går han på nästa punkt – halva dagen återstår ännu. Affärer, affärer, affärer. Men
tänker någonsin Lukas Lundin på eventuella etiska frågeställningar?
”Näe”, svarar han kort medan han bläddrar bland sina mejl som
assistenten skrivit ut – nyligen fick han en Ipad som han använder på
resa ibland.

Varifrån kommer pressen att ta höga risker, driva allt detta så långt?

”Pressen kommer från oss själva. Vi, familjen, är själva de största
aktieägarna.”

Vad han säger är egentligen att han ser till aktieägarvärdet för att
han själv är aktieägare som vill bygga värde åt sig själv.
Han inflikar också att konkurrensen från statliga bolag från Kina har hårdnat.

”Kina pressar oss, mer än från de stora börsnoterade västerländska
oljebolagen. De stora har ju inte så mycket prospektering.”
Att Lukas Lundin inte bryr sig om annat än affärer framgår tydligt
efter bara några timmar med honom. Att opinionen i Sverige är negativ
inställd till Lundin ger han inte mycket för.

”Det kan jag inte göra så mycket åt”, säger han.
Särskilt i en bransch av hårdbarkade män, med inte sällan dödsfall på
arbetsplatserna i riskabla regioner, inte sällan under diktaturer. Att
de inte har skytt några medel har gjort att de uppfattats som cowboys.

”Att vi kallas för cowboys spelar ingen roll för mig. Det viktiga är
att vi kan skapa värden för våra aktieägare”, säger han.

Men kan inte risktagande slå tillbaka? Lundinbröderna agerar som ett
ånglok utan bromsar där allt annat, omvärlden inkluderad, är en
parentes.

Senare i hans Range Rover, när vi åker runt i Stanleyparken, regnet
smattrar mot vindrutan och radion spelar hiphop på låg volym, får han
frågan rakt ut: ”Är du oetisk?”

”Vad betyder det?”, svarar han och fortsätter: ”Den som ställer en
sådan fråga, kan också fråga sig varifrån den bensin kommer som man
tankar i sin bil. Vem är det då som är oetisk? Då borde man i stället
prata om hyckleriet – allt är inte svart eller vitt utan snarare
grått.”

På den skalan uppfattar vissa dig och Lundingruppen som att ha en
mycket mörkgrå färg…

”Jag tror att alla vill ha bättre klimat. Men vad ska vi göra – stoppa
evolutionen? Lägga ned? Ska vi i väst säga till ett par miljarder
människor att de inte får köpa bilar och tvättmaskiner? Att världen
kommer att gå framåt är klart, vad vi kan göra är att se till att vad
vi gör, görs så bra det bara kan.”

I Kongo-Kinshasa, där Lundin Mining deläger gruvan Tenke Fungurume,
har Veckans Affärer tidigare beskrivit hur invånare i en hel by
flyttades för att en produktionsanläggning skulle byggas.

”Detta är praxis, det är så alla gruvbolag gör”, säger han och fortsätter:

”Jag blir upprörd när jag hör om det här. ”Du har åkt ner till Kongo,
det är klart att du kommer hitta några missnöjda. En massa människor
från andra regioner flyttar dit och sedan klagar de på att de inte
fått sin del.”

Andra exempel där gruvarbetare fått dammlunga, lokalbor som blivit
påkörda av lastbilar med kopparleveranser, bemöter han med nickande
och inflikar snabbt:

”Ja, men du måste tänka dig hur det hade sett ut annars. Lundin Mining
står för 35 procent av statens skatteintäkter – de redovisade
intäkterna. Vi har byggt skolor, grävt brunnar, vaccinerat mot
malaria. Inte för att vi måste. Borde inte staten ha gjort det? Jo,
men varför har den inte gjort det. Vi har ­använt en del av våra
intäkter till att bidra och utveckla området. Men vi kan inte ersätta
staten.”

Tillbaka till Sudan där det finns historier om kvinnor som blivit
våldtagna, män lemlästade, byar brända och folk fördrivna av
militärer. För att skrämma upp rebellerna och lokalbefolkning till att
inte störa olje­bolag – såsom Lundins. Lukas Lundin lyssnar på min
beskrivning, men viftar undan den.

”Alla kunde använda vår väg i Sudan, det fanns inga bommar eller
vägtullar. Vi såg aldrig något elände”, säger han och förvisso påpekar
att man lämnade platsen efter problem med säkerheten, och vidare
upprepar synen på att Lundin bidrog till stabilitet.

”I Sudan ledde det till att alla tvingades till förhandlingsbordet och
i dag är landet delat och mycket stabilare. Men vi sålde inte för att
vi var pressade av någon.”

”Men det hela är överdrivet. Massa andra bolag säljer till de här
länderna. Ericsson säljer också till Etiopien och till Sudan. Men det
får inte kritik på samma sätt som vi.”

Han tror inte att affärer med diktatorer kan slå tillbaka mot
bolagsgruppen. Och de svenska journalisterna som tog sig till Ogaden
har han inte mycket till övers för.

”Ta dig in i USA utan tillstånd så får du se vad som händer. Du skulle
få sitta i fängelse i tjugo år – utan någon rättegång. Men jag hoppas
förstås att de två svenskarna blir frisläppta och får komma hem
snart.”

Vad skulle de svenska journalisterna ­hittat i Ogaden?

”Sand!”, säger han och skrattar.

I december kommer man att sätta i gång den första oljeborrningen i
Puntland, en autonom region i norra Somalia. Någon resa dit är inte
aktuell för honom.

”Risken är alldeles för stor för att jag skulle bli kidnappad. Men
framför allt skulle jag utsätta andra för fara och det vill jag inte
göra.”

Ett annat aktuellt exempel där spelplanen förändrats helt är Libyen.
Där har Lundin tidigare gjort affärer med Gaddafis diktaturregim.
”Libyen var intressant tidigare, men inte det senaste decenniet. De
krävde 95 procent av vinsterna”, säger han.

Kommer ni att få göra affärer med den nya regimen, har ni inte bränt broarna i Libyen?

”Nej, vi ska nog bara låta det blåsa över lite”, säger han lugnt.

Han poängterar flera gånger att affärerna går främst. Att Lundin umgås
med diktatorer och skumma politiska ledare är en myt, menar han,
snarare undviks de i största möjliga mån. Några mutor betalas inte
heller ut, alla utbetalningar till regimer redovisas.

”Även om vi jobbade i Libyen i tio år träffade jag aldrig Gaddafi”,
säger han och tillägger:

”Det finns andra som tycker sådant är kul, jag gör inte det.”

Emanuel Sidea

Lukas Lundin , Lundin Petroleum , Carl Bildt

Följ de aktuella aktierna här

Lundin Petroleum